Mörkret ruvar över Finland. Om tre dagar har vi vintersolstånd, men fram till dess hinner mörkret ännu djupna och förlängas litet grann. I dag är det i Vasa fyra timmar och fyrtioen minuter mellan solens uppgång och nedgång. I Kaskö är ljuset fem timmar långt och i Karleby bara fyra timmar och nitton minuter. Mellan nitton och tjugo timmar av dygnet är det alltså mörkt i Österbotten just nu. Det kommer ingen av oss undan.
Och när inte heller snön har velat komma på allvar, känns det ännu mörkare.
Herr Klagan och fru Missnöje går därför omkring på gatorna och suckar över omständigheterna, önskar att det inte var så här, att ljuset skulle komma tillbaka genast. Så att livet var lättare att leva.
Häromkvällen gick jag på Kasernområdet här i Vasa. Jag skulle bara som vanligt gå hemåt längs de vanliga gatorna, men det var klart och kallt och mörkt och jag kunde inte låta bli att stanna upp och lägga märke till dem, stjärnorna. De gnistrade som små evighetsblommor där uppe. Om det inte var så mörkt, hade jag inte heller sett dem. Nu såg jag dem utan att jag ens hade tänkt på att lyfta blicken.
Och jag tänkte på Erik Blombergs kända dikt: ”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. / Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.”
Att bara slänga ur sig sådana ord kan vara hur lätt som helst när man mår bra, att dansa fram i mörkret som en Fröken Förtröstan, men om det bara blir fraser kan det lika lätt bli slag i skallen på den som verkligen mår dåligt. Med största respekt för alla som lider av vinterdepression och har svårt att orka genom de här veckorna på året skulle jag ändå gärna uppehålla mig en stund vid mörkret som symbolisk dimension i livet, just som något som balanserar ljuset och som behövs för att ljuset skall finnas och bli tydligt. Mörker är inte bara brist på ljus; det står också i ett förhållande till ljuset.
Rent etymologiskt är det faktiskt så att ordet ”mörk” kommer från ett gammalt indoeuropeiskt ord som betyder ”lysa svagt, skimra”. Det ger en vink om att mörker och ljus kanske inte är fullständiga motsatser, utan går in i varandra. Därför kan det ena inte finnas utan det andra. Vi har till exempel inte tillgång till hela vår personlighet om vi bara koncentrerar oss på de sidor av oss som kan känna hopp, glädje och lycka men bortser från vår sorg, förtvivlan och vrede.
Jag är motståndare till positivt tänkande om man med det innefattar en helt avvärjande attityd till ”de mörka känslorna” inom oss. Jag tror på den resurs som finns i mötet med det som Carl Gustav Jung kallar ”skuggan” inom oss, det vill säga: den sida inom oss som ligger i mörker, osynlig för oss själva, det vi inte är medvetna om, impulser hos oss själva som vi värjer oss för.
”Att förstå hur, och när, skuggan börjar utvecklas i ens liv är en förutsättning för självkännedom”, skriver den kanadensiske jungianen Daryl Sharp i en av sina artiklar (återgiven i Centrum för jungiansk psykologis nyhetsbrev nr 43). ”Ju mer medvetna vi blir om vår skugga, desto mindre hotande blir den – och desto mer psykisk substans får vår personlighet”, fortsätter han. Och vice versa: ju större behov vi har av att identifiera oss med den fasad vi visar upp för omgivningen, desto mörkare blir också skuggan. Vår medvetenhet om skuggan hindras då av den idealbild vi har av oss själva.
Utgående från Sharps tankar kan man alltså säga att ju mer vi bara försöker leva i ljuset, desto mer mörker ruvar inom oss. Att på ett symboliskt plan leva hela livet med sommar, sol och värme vore därför ett väldigt stympat liv, liksom också att leva i en evig midvinter.
Men att leva i midvintern en begränsad tid av året, det ger en spännvidd åt balansen mellan ljus och mörker i livet. Vad händer om vi riktigt kurar ihop oss i mörkret och lyssnar till det? På vilket sätt kan mörkret tala? Kan det hjälpa en del av vår skugga att bli synlig och på det viset omformas som en tilläggsenergi?
”Man hittar inga nergrävda skatter om man inte gräver efter dem”, skriver Daryl Sharp.
Jag vill därför sammanföra Herr Klagan, Fru Missnöje och Fröken Förtröstan och be dem gräva efter mörkrets skatter, var och en på sitt sätt, kanske rentav som någon form av samarbete. Kanske kommer det då en dag när det springer små barn av förundran, nyfikenhet och närvaro omkring dem.