När olösta konflikter radikaliseras – ute i samhället, mellan länder eller i det mellanmänskliga umgänget – uppstår lätt cirklar som förvärrar dem ytterligare. Demonisering och fiendebilder uppstår, tilliten skadas ytterligare – och då också viljan att samtala.
Om konflikterna leder till regelrätt krig förstoras konsekvenserna ytterligare: misstron, vreden och sorgen blir överväldigande. Spekulationer om motiv och planer kräver en mängd energi. En upplevelse av nya hotbilder hägrar ständigt vid horisonten.
Hanteringen av de låsta lägena förvärras dessutom ofta av de berättelser vi skapar om dem. I relationskonflikter slutar vi kanske se hur mångskiktad vår motpart är. Vi börjar kanske utgå från spekulationerna om hans eller hennes motiv som om de var sanningen. Och i krigssituationer förvärras hanteringen ofta av medierapporteringen av dem. Medierna tar ofta ensidigt ställning för den ena parten, den till vars kulturkrets de hör. Det blir lätt förenklingar. Rapporteringen verkar utgå från ett behov av alltför entydiga tolkningar av det som sker. I värsta fall skapar de förenklade bilderna den verklighet de tror sig utgå från.
Hur ska vi komma ut ur de låsta, radikaliserade lägena?
Jag tänker mig att det första som behövs är en medvetenhet om att radikalisering inte är en automatisk process eller något som bara handlar om motparten, utan något som vi aktivt kan förhålla oss till med hjälp av en strävan till ökad medvetenhet om vad som pågår och hur samtalsmönstren låser sig. Den centrala frågan är: Hur skall vi hitta nya, kreativa sätt att nalkas de problem som har uppstått?
Att ensidigt hävda sina egna krav och behov leder ingenstans. Vi behöver lära oss att lyssna bättre, både på oss själva och på motparten. Om vi bara uppfattar vår motpart som ”olydig” och ”trilskande” i förhållande till våra egna behov och krav, har vi fastnat i en föräldra-barn-relation.
Att lyssna innebär att ta reda på hur motparten ser på konflikten, vilka hindren att lösa den är från hans sida sett. Då kan man inrikta dialogen på de verkliga problemen, inte bara på sina egna mål. Ju mer man förmår skapa samtal som inte väjer för motpartens sätt att resonera, desto mer kommer verkliga möten till stånd. Och ju mer man månar om att själv vara en trovärdig förhandlingspartner, med desto större pondus kan man också hävda sina egna krav.
När tilliten är svag blir också frågor som rättvisa och trovärdighet enormt känsliga och av oanad betydelse. Det tragiska är också att länder med ”svag självkänsla” inte verkar ha speciellt mycket rum för att lyssna på andra. Det förefaller som om kompromisser i deras ögon innebar att de utplånade sina egna rättigheter. De tycks ha svårt att inse att de har mycket att vinna på att vara mera dialogiska. Självhävdandet blir så totalt och allt annat uteslutande. När ett land kungör att det inte är beroende av omvärldens gunst, har det förlorat sig i sina egna krav på rättfärdighet och svävar i det blå, bortom all realism. Det är en attityd som är ytterst problematisk.
Samtidigt – om man aktivt vill söka sanningen, den som består av många komplexa sammanhang – vore det viktigt att inte utse en enda syndabock eller fokusera på en enda händelse (till exempel Rysslands angrepp på Georgien eller Ukraina), utan att se på större sammanhang och i längre tidsperspektiv.
Det finns en mängd faktorer som kan nämnas som bakgrund till de konflikter med väst som Ryssland har hamnat i. I andra sammanhang har bland annat nämnts hanteringen av Balkankrisen och Kosovofrågan, där Rysslands förslag om förhandlingar och kompromisser inte blev hörda.
Man kunde också räkna upp en hel del andra situationer där väst har valt att inte bemöta Rysslands behov och intressen. När Gorbatjov i tiden begärde ekonomiskt stöd av G 8-länderna för att bygga upp ett demokratiskt Ryssland, fick han nej. När Tyskland enades fick Ryssland löfte om att Nato inte skulle expandera, men det löftet har brutits flera gånger. Rysslands protester mot Natos utvidgning har konsekvent ignorerats.
Det internationella samfundet bär också sitt ansvar genom att det har nonchalerat
etniska problem inom nationer tills de har vuxit sig svårhanterliga.
Allt detta rättfärdiggör naturligtvis ingalunda någon maktpolitik från Rysslands sida, men det sätter in Rysslands ageranden i ett sammanhang. Maktpolitik föds inte ur ett vacuum, utan ur maktlöshetens historia. Etniska konflikter leder i allmänhet inte heller i sig till separationskrav om de etniska minoriteterna ges tillräckligt handlingsutrymme inom sitt eget lands gränser under ett gott ledarskap. Så mycket av det som sker handlar inte om konflikterna i sig, utan om hur de hanteras.
Och så länge båda parter i en konflikt fortsätter att hävda att det var den andra som började kommer någon vettig lösning inte till stånd. Atmosfären i ett samtal, eller försök till samtal, förändras däremot omedelbart så fort den ena parten orkar se bortom de interaktionsmönster som har utvecklat sig – orkar lyfta sin blick och säga: ”Det som har skett har jag också del i, och det vill jag ta ansvar för.” Det är ett magnifikt första steg mot att skapa ökad tillit.
Tillbaka till: Livsfilosofi