Sportjournalistiken har ett enormt behov av hjältar: varje seger vittnar om en potentiell hjälte, av vilken man kan förvänta sig nästan vad som helst. En hjälte ska dagligen prestera optimalt. Och det som inte är perfekt blir ett nesligt misslyckande, något som måste ”förklaras”. Att göra sitt bästa räcker inte; man måste vara bäst. Och det finns ingen mättnad. Gärna vill journalisterna dessutom att de potentiella hjältarna redan på förhand ska tala om för dem om de kommer att vinna.
Inom politiken råder närmast motsatta förväntningar: förväntningar om misslyckande. När Obama hade varit president i USA i en vecka (!), skrev till exempel tidningarna om att han knappast skulle lyckas skapa det ena eller det andra (”inget hopp om …”, ” hittills bara retorik”). Snabbt drar man långtgående slutsatser. Det låter som om signalen var: ”Här tänker vi inte börja hoppas, minsann.”
Förväntningar utgår från ett behov av att bedöma framtiden i ett tidigt skede av en process.
Inom idrotten kan hoppet om att en person ska upprepa sin framgång snabbt väckas till liv, och förväntningarna med det. Inom politiken är besvikelserna djupare och framgången mer svårfångad, tilliten mer trängd, så där kopplar autopiloten inom oss lätt in misströstan och söker efter tecken på svekfullhet (”tomma ord”). När hoppet inte väcks så lätt, regerar cynismen med stadig hand.
Alternativet?
Ett öppet sinne. Att låta framtiden vara odefinierad, att befria den både från våra förväntningar och från vår misstro, att stå ut med det ovissa, låta det kommande tala för sig självt, sedan när det kommer. Bemöda sig om att ta emot det, sådant det kommer.
Alternativet till cynism är inte fromma förhoppningar, byggda bara på vår längtan. Utan verklighetsförankring finns det inget hopp.
Hoppet stärks i själva verket av ett rejält fotfäste i nuet. Det som kan skapa förutsättningar för förändring är medvetenhet om problemens svårighetsgrad. Utifrån en insikt om hindren i nuet kan man skapa de visioner som behövs för att ta sig över dem.
Så är krass realism och sund hoppfullhet sammantvinnade med varandra.
De politiska problemen möter vi dagligen via massmedierna – kanske vår tid för balansens skull här just behöver starkare visioner av hopp. Inom idrotten är det snarare tvärtom: de orimliga förväntningarna behöver trappas ner, realismen bli starkare. Det skulle också underminera behovet av dopning och annan forcerad prestationshets. Vad gömmer sig egentligen i behovet att inom idrotten hoppas på mer än vad som rimligen kan infrias?
Kan det rentav vara så att besvikelsen inom politiken skapar behov av extra starka motvikter på andra livsområden? Är det så att det att vi hoppas för litet inom ett område bidrar till att vi hoppas för mycket inom något annat?