I sin bok ”Konsten att säga nej med gott samvete” (2007) berättar den danske familjeterapeuten Jesper Juul om när han förr i tiden satt vid skrivbordet och arbetade och hans 2–3-årige son kom och ville ha uppmärksamhet. Han bad först sin son vänta litet och röjde undan de viktigaste pappren från bordet. Sedan tog han upp sonen i famnen och lät honom sitta där och ivrigt skriva på ett tomt papper en stund. Efter ett tag ville Juul fortsätta jobba, sa det till sin son och satte samtidigt ner honom på golvet. Han riktade på nytt hela sin uppmärksamhet på arbetet. För det mesta gick sonen nöjd iväg. Varken far eller son hade behövt offra sina behov, men det fanns gränser för båda.
Sonens mor klarade inte motsvarande situation lika bra. När hon satt vid skrivbordet i samma situation och sonen kom fram till henne, släppte hon genast allt hon hade för händer och gav sin fulla uppmärksamhet till sonen. Hon gav sig inte tid plocka undan sitt arbete och måste därför ofta skriva om ett par sidor efteråt. Efter ett tag började hon försiktigt antyda att hon hade bråttom och tyvärr måste arbeta vidare (som om hon ville att sonen själv skulle dra gränsen!), men sonen fortsatte glatt med skrivandet. När mamman till slut försökte sätta ner honom på golvet blev han ”omöjlig” och klamrade sig fast vid hennes ben.
Han hade inte fått en tydlig gräns. Och då blev det genast konflikt.
Jesper Juul nämner detta som exempel på olikheter som ibland kan förekomma mellan kvinnors och mäns sätt att säga nej. Han förmodar att det kan handla om att kvinnors möjligheter att säga ja till sig själva historiskt sett har varit mycket begränsade. Han lyfter fram vikten av att pappor kan förstå att de kan något som mammorna inte kan och att denna kompetens – till exempel i fråga om gränsdragning – är en värdefull resurs i familjen. Om en pappa inte kan lita på att hans olikheter i förhållande till sin fru eller sambo är en tillgång, kan han till exempel inte heller i fråga om gränsdragning stötta sin kvinna till att bättre ta hand om sig själv i förhållande till barnen.
Pappor behöver värdesätta det de är bra på. Det är viktigt att de inte ensidigt låter sig definieras av kvinnors sätt att förhålla sig till relationer. Samarbete mellan könen handlar inte om att bara den ena parten bestämmer agendan, utan om att två olika perspektiv möts. För barn är det en tillgång att i sitt barndomshem få tillfälle att möta två olika sätt att hantera tillvaron och nalkas olika frågor. En pappas perspektiv är något som behövs, men många fäder tycks inte fatta hur mycket de betyder och överlåter onödigt stor del av ansvaret åt kvinnan i familjen.
Åke Högberg från Göteborg menar i ”En liten bok om konsten att vara pappa” (1995) att detta kan hänga samman med att de flesta män är ”förvånansvärt okunniga” om sig själva, inte har en genomtänkt grund att stå på – och därför inte heller kan förklara och försvara sitt sätt att vara. De blir då för beroende av vad kvinnor tycker.
Utifrån sig själv talar han om att få ny kraft och livslust genom att inte försöka leva upp till andras förväntningar utan lägga sin energi på att göra det man själv anser vara meningsfullt. Män mår bra av att söka sin identitet utifrån sina egna förutsättningar och där hitta både sin styrka och sin empati. ”Särskilt pojkar har stor nytta av att växa upp med en pappa som kan och vågar säga ja till sig själv och därmed nej till sin partner”, skriver också Jesper Juul och avser då enskilda situationer där det blir aktuellt att stå upp för sig själv och inte smälta samman med partnern.
”Se dina barn, visa att du ser dem och att du tycker om det du ser!” deklarerar Högberg i sin tur om en pappas viktigaste uppgift – och tillägger frimodigt andra uppgifter: att vara förebild, att ingjuta mod och styrka, att utveckla fantasi, kreativitet och självständighet hos sina barn.
Vad tänker en pappa när han läser om det?
Inser han sin betydelse?
Eller bävar han inför ansvaret och sina tillkortakommanden?
Ibland kan man få intrycket att den psykologiska medvetenheten i våra dagar inte i första hand är en sporre till större engagemang utan något som ingjuter en känsla av skuld och otillräcklighet – i synnerhet som arbetslivet kräver mycket av vår kapacitet som människor och många fäder känner att de vill mer än de förmår och orkar. Osäkerheten på om man duger som förälder leder i sin tur lätt till att man alltför mycket håller sig i bakgrunden, eller kanske till att man överkompenserar och döljer osäkerheten genom en alltför auktoritär stil. Kanske är mansrollen i kris. Kanske har den kommit ännu mer i kris i takt med att kvinnor har börjat ta mera plats. Men kunde krisen användas som sporre för att fördjupa mäns vilja att inse sin egen betydelse? Kan pappor bejaka sin osäkerhet, ta avstamp i den och använda den som motivation för att öka sitt utrymme att växa i egen rätt, med tilltro till sig själva?