Jag skriver till dig som jag inte känner. Jag skriver för att jag har hört talas om dig och dina gelikar. Jag läser om självmordsbombningar, om oskyldiga människor som dör och skadas.
När du brukar våld, blir det så svårt att höra vad du egentligen vill. Det leder bara till att människor känner sig hotade av dig, och då har de allt svårare att lyssna på dig. De vill kontrollera dig och dina gelikar. De frestas att själva ta till våld, bli terrorister som du. Och så är vi inne i en ond spiral igen, där hämnd föder hämnd och alla upplever sig som offer och ingen tar ansvar.
Jag skulle vilja fråga dig: upplever du verkligen att ingen lyssnar på dig om du inte detonerar bomber?
Och, om du är muslim, tror du verkligen att alla vi västerlänningar hatar er muslimer, vill hålla era moskéer i vårt grepp och stöda några som helst korståg? Tror du att vi är som vettvillingarna under korstågstiden? Har du inte fått veta något om vår vilja till respekt och försoning?
Jag läser på en webbsida på nätet om påven Urban II. Vid kyrkomötet i Clermont i Frankrike år 1095 startade han det första korståget – med sina ord. Det börjar alltid med ord, en ledares ord. Orden, tanken kommer före våldet.
Är det inte också så hos er, i de läger ni utbildas i?
Påven Urban II var oroad. Kristna pilgrimer hade blivit förföljda i Det heliga landet efter turkfolket seldsjukernas erövring av Mindre Asien. Dessutom förekom interna stridigheter mellan adelsmännen i Europa. Påven ville förena det splittrade folket i kamp mot en yttre fiende. Han ville skydda de kristna i öst. Han sa: om man dödar en muslim, så befrias man från sina synder och får en plats i paradiset. Gå därför ut till Det heliga landet och befria det från islam.
Hans publik lär ha blivit begeistrad och ropat:
– Deus vult. (Det är Guds vilja.)
Under det mottot drog man så ut, med Jesu kors i spetsen för hären.
”En våg av entusiasm och stridsvilja vällde över hela Europa”, läser jag.
Det är så att man skäms som europé.
Och, det måste jag medge: det påminner så fasligt mycket om ert sätt att argumentera i er så kallade befrielsekamp. Nu.
Så har vi då alltså båda, vi i väst och ni i öst, fallit i samma dike. Vi har under olika historiska tider legat där i vårt eget hämndbehov och haft svårt att se varandra. Och när alla känner sig hotade blir det så fel.
Det som för den ena parten är självförsvar, det är angrepp för den andra.
Hur skall vi då kunna mötas?
Om det är ord som får dig att bygga bomber, hoppas jag att det också är ord som får dig att sluta.
Jag önskar att du inte skulle se så symboliskt på verkligheten, se människor bara som representanter för något du hatar: att du bara dödar ”otrogna” och ”muslimska fiender”, ”en ogudaktig kultur”. Jag önskar att du kunde se att det handlar om män och kvinnor av kött och blod. Liv som släcks ut i förtid. Ingen som delar måltiden om kvällen. Vet du inte vad sådant är?
Jag önskar att du kunde använda din passion för rättvisa på ett annat sätt. Att du kunde tro på orden, och på andras vilja att lyssna.