Vem eller vad är det som styr vår bild av kristen tro?
”Jag skulle definitivt vara mer du med min religiösa bakgrund ifall inte sådana tänkesätt (som de bokstavstrognas) kastade sin skugga över hela trosläran”, skrev författaren Henrik Jansson en gång.
Han är knappast ensam om den synen.
Och jag kan förstå den.
Samtidigt tycker jag det är synd om människor låter sin egen tolkning av Jesusgestalten skymmas av dem som basunerar ut åsikter som får ens egen gudsbild att krympa. ”Skall jag låta min frihet bestämmas av en annans samvete?” frågar ju Paulus själv i Första Korinthierbrevet. Varför låta vissa människor ha monopol på tolkningarna av det kristna budskapet? Är vi inte myndiga människor med förmåga att skapa oss en egen övertygelse?
Detta med åsiktspluralismen inom kyrkan är ingen lätt sak. Respekten för andras uppfattningar saknas så ofta, vilket tillspetsar situationen. Debattvågorna stormar höga med jämna mellanrum – gäller det så samboende, kvinnopräster, homosexualitet eller bibelöversättningar. Bibelcitaten blir lätt hårda slagträn som okänsligt och lösryckta ur sitt sammanhang slängs omkring och försvårar samtalet.
I min drömvärld tillåter de troende varandra att ha olika åsikter utan att sätta sig till doms över den som inte tror på samma sätt som man själv. I min drömvärld visar de troende ödmjukhet inför sina egna fantasier om vad som är drivkraften bakom andra människors beteende, till exempel i fråga om samboende. I min drömvärld försöker de troende inte styra varandras åsikter men granskar öppet bakgrunden till sina egna.
Och de tillåter varandra att dra olika slutsatser av ett och samma bibelord, helt enkelt för att det inte finns någon entydig facit. Vi inte är gudar som har hela sanningen, utan bara människor som söker efter det heligas väsen och så gott vi kan försöker förstå hur saker och ting hänger samman här i världen.
Det att vi är människor betyder för mig att vi är tvungna att tolka det vi läser. Texten passerar genom det filter som vår personlighet, våra behov och vår bakgrund är. Jag har till exempel hört sådana som arbetar inom mentalvården berätta hur oerhört svårt självdestruktiva människor har med vissa bibelord (om kvarnstenar som skall hängas om ens hals, om att det inte finns förlåtelse för hädelse) och hur dessa bibelord inte räddar dem utan plågar dem och rentav kan bli en impuls till självmord.
Andra människor som har genomgått en personlig kris hittar å andra sidan helt andra budskap i Bibeln, till exempel om att vi har rätt att gråta och sörja och klaga, om att vi har ”dött bort från det som höll oss bundna, och kan tjäna på ett nytt sätt, med vår ande, och inte på det gamla, efter bokstaven” (återigen Paulus, i Romarbrevet 7).
Att läsa Bibeln kan alltså bli både destruktivt och befriande.
Det är spännande att fundera på varför vissa bibelord lyser mot en i neonljus, medan andra ställen bara halkar förbi.
Att vara människa är för mig att erkänna sin subjektivitet – som alltid finns där, oberoende av om man bemödar sig om att uppfatta omvärlden, och Bibeln, med så klara ögon som möjligt.
Bibeln består av språk, och språk måste tolkas.
Problem uppstår när någon hävdar att han har den absoluta sanningen, det vill säga förnekar tolkningsmomentet i sin egen läsning.
I min drömvärld visar människor respekt för varandras sätt att tro. De räknar med varandras goda uppsåt. Därför kan jag i grund inte förstå varför kvinnoprästmotståndare vägrar prästviga sig tillsammans med kvinnopräster. På vilket sätt skulle de svika sin övertygelse i och med att de står inför samma altare som de som har en annan syn?
Och de som försöker hindra en annan människa från att delta i nattvarden – vad är det som gör att de känner sig ansvariga för hennes beslut? Varför ställer de sig mellan Gud och människan?
Tänk om vi i stället för att uppleva andras dömande skugga över våra handlingar skulle kunna skönja en kärlek som kastar sitt ljus över alla våra krav på oss själva, alla våra tillkortakommanden.