Att vi människor kommer till korta emellanåt är ingen hemlighet – gäller det så praktiska frågor i vardagen, problem i yrkeslivet, fysiska åkommor eller psykisk belastning. I det att vi är begränsade varelser är vi alla lika.
Den stora skillnaden ligger i hur vi hanterar vår begränsning.
Sätten är många: det går att blunda, att söka impulsiva, felriktade snabblösningar, att bagatellisera problemen, att erkänna dem men inte göra något åt dem och så vidare.
Att söka hjälp – tills man verkligen hittar den – är en ofantlig möjlighet, men av olika anledningar kan det samtidigt vara svårt. Enligt nyligen inkomna uppgifter drar sig till exempel mammor med spritproblem för att söka hjälp därför att de intalar sig att deras problem inte är så stora. Jag känner också till människor med sjukdom som i månader låtit bli att kontakta läkare, som om de uttryckligen valde att lida. Och andra skulle vilja ha en förändring i sitt liv men vet inte hur de ska bära sig åt och blir handlingsförlamade när de inte hittar lösningarna inom sig själva. Att be om hjälp kan för dem rentav kännas som ett nederlag.
Vad är det som gör att det kan bli en så hög tröskel att ta till vara den resurs som utomstående handräckning skulle kunna vara?
I en av mina favoritpsalmer i psalmboken, ”En dunkel örtagård jag vet”, skriver Emil Liedgren om hur människan tvekar att närma sig den plats som skulle kunna ge henne vad hon behöver. Han talar om ett ”vatten, friskt och klart” som människan kunde nå med sin hand, men hon väljer ändå att törsta ”vid källans rand”. Utan att analysera sönder något beskriver han så det motsättningsfyllda i människans psyke. Jag fäster mig särskilt vid att han samtidigt kan bejaka det faktum att det finns hjälp och det faktum att människan tvekar att ta emot den. Hur lätt blir det inte annars ofta så, att vi intalar oss att hjälpen inte finns, om vi inte vill öppna oss för den eller genast lyckas hitta fram till den? Förmågan att härbärgera spänningen mellan vad livet har att ge och vad man tvekar att ta emot är en stor konst. Den förutsätter förmåga att sörja.
Det går knappast att exakt sätta fingret på vad som hindrar oss från att begära stöd, men åtminstone två orsaker ligger nära till hands att associera till: en upplevelse av att hjälpbehovet inte är verkligt liksom upplevelser av att tidigare hjälpsökande på något sätt har misslyckats eller missbrukats.
Hjälpbehovet är inte verkligt om det kommer bara från omgivningen. Möjligheten att söka hjälp börjar lätt upplevas som ett krav, ett misstroende eller ett hot om det inte springer fram ur ett inre behov. I sådana fall går det lätt att reagera med uttryck som ”duger jag inte som jag är, kanske?”. Den inställningen är sammankopplad med en bild av att hjälp skulle innebära att man måste förändra sig själv som människa – i stället för att se hjälpen som ett sätt att bli sig själv ännu mera, få sin energi att flöda mera, hitta mer styrka och kompetens att klara av vardagens bördor.
Den saken är klar: om man själv inte vill ha hjälp, är det väldigt svårt att få det. Det finns då ingen resonans i själva hjälpsökandet, om än omgivningen skulle förmå en till det. För att man ska vara intresserad av hjälp är förutsättningen att man själv upplever att ens nuvarande beteende, nuvarande kroppskrafter eller nuvarande färdigheter förkrymper eller stör ens liv och ens relationer. Utan den klangbotten finns det ingen vilja att rikta sig mot förändring.
Detta kan för omgivningen innebära ett tragiskt faktum men är samtidigt ett vittne om att det bara är vi själva som äger våra liv. Det är vi själva som väljer om vi vill ha hjälp eller inte, och på vilket sätt.
Ibland kommer också människor så långt att de söker hjälp – men utan att få den. De har vänt sig till fel person eller till någon som inte har möjlighet att ta emot dem. Det finns hjälpare som inte har tillräcklig kunskap, hjälpare som inte är på den rätta våglängden med den som söker sig till dem och hjälpare som själva har så stort behov av att få hjälpa att de inte ser sin motpart och inte kan bemöta denne som en myndig människa på hans egna villkor. Erfarenheter av sådana kontakter kan leda till att man förlorar modet.
Att få verklig hjälp handlar däremot inte om att anpassas till en annans mallar eller göra sig beroende av en annan, utan om att hitta sätt att finna mer av sin styrka, sin kunskap och sin kärlek till sig själv. Att söka hjälp är ett av de största tecken på styrka jag vet, för det innefattar både att man bejakar sina begränsningar och samtidigt väljer en hoppingivande handling som riktar sig mot framtiden.