Det klagas ibland på att människor inte engagerar sig tillräckligt i samhället. Vad kan det bero på? Handlar det om svårigheten att överblicka problemen eller känna igen de verkliga makthavarna? Handlar det om det alltmer krävande arbetslivet som gör en för trött att vara samhälleligt aktiv på fritiden? Eller om något annat?
Själv brukar jag inspireras av att spegla samhällsproblemen i den enskilda människan. Då går jag till mig själv: var befinner jag mig själv på skalan mellan apati och engagemang? Hur ser mitt förhållande till min egen energi ut?
Vilka uppgifter vi än väljer tror jag den avgörande frågan är just vårt förhållande till vår energi.
– Jag hävdar rätten till passion, säger den indiska författaren Arundhati Roy, som i ett TV-program talar om hur ”ljudet i hennes huvud” tvingar henne att engagera sig politiskt.
– Jag kämpar för att bli en lycklig kvinna, fortsätter hon. Lyckan är mitt vapen.
Det intressanta med Arundhati Roy är att hon verkar ha hittat sambandet mellan sin egen lycka och sitt samhällsengagemang. För henne är det ett uttryck för hennes trohet mot sig själv att hon inte tiger i samhället. Trots att omvärlden ibland undrar ”varför hon inte kan låta bli att känna så starkt”.
Omvärlden undrar också ibland hur engagerade människor orkar med att se allt elände. Förlorar de inte sin energi på kuppen?
Jan Eliasson, utrikespolitisk medlare i Sverige, fick en gång en sådan fråga. Hur orkade han bevittna alla katastrofer i världen?
– Det är för att jag också ser vad som görs för dem som lider. Jag ser människor som blir hjälpta, svarade han.
Av TV-nyheterna invaggas vi andra så lätt i en världsbild som saknar hopp och som domineras av vanmakt.
Det är en falsk världsbild.
Den som är på plats vet bättre.
Många är ändå de som cyniskt suckar över världens tillstånd, närmast pikar dem som engagerar sig. Jag kommer ofta på mig själv med att undra över hurdant förhållande just dessa människor har till sin egen energi. Människor som inte vill befatta sig med sin egen livssmärta blir lätt apatiska, tycker inte att något är tillräckligt viktigt. Deras energi är bunden av att de håller tillbaka sina egna känslor. Hur skulle de kunna känna medkänsla med andra om de inte känner det mot sig själva?
Jag tror i själva verket att det är den som är i kontakt med sin egen sårbarhet som också har störst motivation att arbeta för andras bästa. Det är vår sårbarhet som är utgångspunkten för vårt engagemang. Bara genom kontakten med vår egen svaghet kan vi identifiera oss med andras.
Den välfärdsapati som samhällsforskaren Kjell Herberts någon gång har talat om kan därför lika gärna vara fråga om en apati som springer ur bristande kontakt med vårt eget jag, med det centrum inom oss där vår energi och våra känslor har sina rötter. I så fall är vi inte apatiska för att vi har det för bra, utan för att vi inte ger oss tid och rum att känna ordentligt. Vi är apatiska för att vi inte lever på allvar.
Så drabbar vår apati inte bara omvärlden, utan också oss själva.