”Dum spiro, spero”, sa de gamla romarna. Vi brukar traditionellt översätta det med ”så länge det finns liv, finns det hopp”. Men ordagrant betyder det ”så länge jag andas, hoppas jag”. Ändå står båda översättningarna nära varandra. Att andas är att leva.
Det låter visserligen som en banalitet, men det kan samtidigt föra in tankarna på hur mycket andningen egentligen betyder. Den är något som är avgörande för vårt liv – och samtidigt något som vi sällan tänker så mycket på. Det är en intressant paradox: det viktiga är det undanskuffade. Det viktiga blir för självklart.
Men där gömmer sig också en del möjligheter. Ju mer jag läser om andning, desto mer blir jag övertygad om det. Ju mer jag håller på med yoga, desto fler upptäcktsfärder i andningen gör jag. Det finns stunder då jag upplevt att jag befinner mig i total ro, ett med min andning.
Men ofta, ofta kommer stressen in och stör.
När vi i vårt samhälle rusar omkring från det ena till det andra eller fyller hjärnan med en massa information från tv och Internet, är det som om vi bara andades in hela tiden. Var finns det egentligen plats för någon utandning?
Om vi är splittrade i tankar och handling, bor vi inte i oss själva.
Att ta kontakt med sin andning kunde vara ett sätt att komma hem.
När har du senast suttit stilla och bara andats?
När har du märkt på vilket sätt du andas?
Om man andas mer än femton gånger i minuten när man vilar, anser experterna att man är stressad. Och om man inte kan hålla andan efter en normal utandning i viloläge i 40-60 sekunder utan obehag efteråt, menar en del att man har alltför låg koldioxidhalt i kroppen, vilket – enligt den så kallade Buteykometoden – kan leda till sämre immunförsvar, allergier och astma. Om förhållandet mellan syre och koldioxid (in- och utandning) inte är i balans, påverkas också blodtrycket.
Andningen är alltså viktig inte bara för vår inre ro utan också för vår fysiska hälsa. Kroppen gör sig av med hela 70 % av sina slaggprodukter just genom andningen, säger den amerikanske andningsexperten Gay Hendricks i sin bok ”Andningsövningar för ett bättre liv” (1997), där han både argumenterar för andningens betydelse och presenterar praktiska övningar.
Att ändra på sitt andningsmönster gör man ändå inte i en handvändning. Min erfarenhet är att det lätt blir så att man till en början försöker prestera för mycket djupandning viljemässigt, om man ger sig i kast med direkta andningsövningar. Det fungerar naturligtvis inte. Hyperventilerar man för mycket, får man bara huvudvärk.
Själv har jag ändå goda erfarenheter av den form av långsam, fysiskt relativt lätt yoga som kallas hatha-yoga, där man inte behöver koncentrera sig så mycket på själva rörelserna att man inte hinner med andningen, utan kan göra alla rörelser i andningens rytm. Ju mer man koncentrerar sig på själva rörelsen, desto mer blir det prestation. Ju mer man i stället lyssnar på sin andning, desto mer vila finns det i rörelsen. I pausen mellan in- och utandning kan man ibland också uppleva en alldeles särskild vila.
Poängen är inte att försöka andas på rätt sätt utan att följa med hur andningen sker – ”hur det känns när luften kommer in i lungorna och hur det känns när den går ut”, skriver läkaren Jon Kabat-Zinn i sin givande bok ”Vart du än går är du där” (2005). ”Att utnyttja andningen för att komma tillbaka till ögonblicket i nuet tar ingen som helst tid; det kräver bara att man riktar uppmärksamheten åt ett annat håll”, fortsätter han. Han ser människans möte med sin andning som ett sätt att bli närvarande i nuet. Samtidigt får vi reda på var vi befinner oss. Just det visar vägen framåt, anser han.
Kabat-Zinn lyfter alltså fram andningen som ett sätt att stanna upp. Han beskriver förankringen i nuet som en plattform för positiv förändring. Alltså:
Så länge vi andas, har vi ett hopp?