Tacksamhet som livsparadox (17.12.09)

"Räkna de lyckliga stunderna blott", sägs det i en visrefräng från 1940-talet.

 

Kanske kan frasen i förstone tyckas passa bra ihop med rubriken på den här kolumnen, men så är faktiskt inte fallet! Tvärtom. Jag hör till dem som tror på vikten av att bejaka konflikter och svårigheter. Den som bara vill se livet från den ljusa sidan halkar lätt in på en väg som blir både kravfylld och orealistisk, en väg där varje tendens till mörka tankemoln känns som ett misslyckande eller som ett fel hos själva livet. En ambitiös strävan efter ständig förnöjsamhet kan då i själva verket bidra till en känsla av missnöje med omständigheterna.

 

Men det händer att en tillfredsställelse emellanåt faller ner i ens hand som en mogen frukt när man minst anar det. Då kan man känna sig "förnöjd", men inte som en strävan efter det, utan som en konsekvens av något man har tagit emot.

 

Jag talar här om en frukt som har mognat i takt med att den har fått växa precis i det träd där den finns och precis på den plats där trädet står. För det mesta är det en plats där tillväxtmöjligheterna inte alltid är de bästa. Sådant är vårt liv: optimalt väder och optimal jordmån gives icke alltid. Med andra ord: det finns sådant som inte fungerar, sådant som torkar bort av brist på regn, sådant som möglar bort av för mycket regn. Förluster. Frustration. Trädgårdsmästare som inte vårdar trädet på rätt sätt.

 

Så vad då - tacksamhet?

 

Ja. Som paradox.

 

"Det är ett sorgearbete att leva. /Om man inte förstår det/blir man aldrig glad", skriver Kristina Lugn i en dikt. Jag läser det som ett koncist avståndstagande från illusionen om att vårt liv här på jorden kan förväntas vara ett paradis. Ständig make up. Alltid i gång. Orka med allt. Se glad ut. Och naturligtvis särskilt till jul! Sträva sträva efter bilden av att livet kanske ändå kunde vara lite glansigt och entydigt och ha gemenskapen och stämningen på topp.
 
En sådan hållning lämnar inte mycket utrymme för glädjen som autentiskt livsuttryck. Hur i hela friden skulle det kunna uppstå en jordmån av tacksamhet om målet är det perfekta och ständigt lyckade? I ett sådant klimat bevisar livet snarare gång på gång att det inte fyller våra förväntningar och inte går som vi tänkt oss. Livet raserar paradisbilden.

 

Vara tacksam för det?

 

Nej. Kanske inte just då.

 

Blev inte ett tack i den situationen som en leende mask? Skulle det inte låta väldigt inlärt och konstlat?

Den äkta tacksamheten ska inte behöva vara något tillkämpat, en stoisk hållning i besvikelsernas landskap. Den är något som ges möjlighet att uppenbara sig i sinom tid - om man orkar släppa paradisförväntningarna. Jag ser på tacksamheten som en frukt som mognar i förlustens och frustrationens trädgård. I just denna trädgård kan det skapas en atmosfär där ingenting är självklart.

 

Och där ingenting är självklart och vi är nollställda, där blir livet med ens mer öppet. Ögat vaknar till och börjar observera de oväntade gåvorna. Det som trots allt finns. Fast marken knappt är täckt av snö kommer den där morgonen där varje nerv på varje blad tecknas tydligt i rimfrost. (Eller den där natten med det ymniga snöfallet!) Fast det är mörkt finns det emellanåt en mildhet i mörkret som gör luften lätt att andas. Fast det är något man förlorat - en relation, sin hälsa, sitt jobb, sin framtidstro, vad det än kan vara - är det något annat som finns kvar.

 

Att fokusera på detta andra handlar inte om att förneka förlusten. Det handlar om att komplettera den med det som inte är förlust.

 

Men inte bara detta. Förutsättningen för att kunna känna tacksamhet är också att orka vistas i dess motsats: det otacksamma och anklagande, ilskan och sorgen, missmodet och vanmakten. Annars kan vi inte känna igen tacksamheten när den kommer. Den lilla rännilen av tillit i dystra dagar. Den oväntade inre friden efter en stressande utmaning. En gemenskap som blir möjlig. Eller mötet med det där leendet som inte är en fasad, utanför något som skimrar fram spontant inifrån kroppen.

 

Någonstans bortom - eller alldeles nära.