Bottenkänning (27.11.09)

Hon var så amper och aggressiv att hennes barn blev rädda för henne. Hon drack. Hon låg till sängs flera veckor i sträck, orkade varken duscha eller borsta tänderna. Hon var så deprimerad att hon knappt gick utanför dörren på två år.

Till sist skrev hon in sig på ett behandlingshem - men de andra patienterna var så rädda för henne att hon fick bo ensam på vinden. Hon tyckte sig inte värd att sova i en säng utan låg på golvet som ett kräk. Och hon ställde sig frågan om det alls var värt att leva vidare.

 

Men så hände något plötsligt en morgon. När hon vaknade där hon låg på golvet hade hon ingen aning om vem hon var eller var hon befann sig. Det gamla var som bortblåst, något nytt var där. Efter tio år av förtvivlan såg hon med ens världen och sig själv i ett annat perspektiv.

 

Detta ledde småningom till att hon började granska sina invanda tankar och märkte hur hon uppfattat sin "berättelse om verkligheten" som mycket svårare än "verkligheten själv" . Hon fann glädjen i att kunna bli fri från tankar om hur saker borde vara och tog i stället till sig sanningen i hur de i själva verket var.

 

Det låter kanske alltför enkelt. Men det fungerade. Och det blev avgörande för resten av hennes liv.

 

Efter sitt "uppvaknande" tillbringade hon en stor del av sina dagar i den öken som ligger alldeles intill den lilla stad i Kalifornien där hon bor. Där befann hon sig tills "ingen plågsam tanke var henne främmande". Och det blev uppenbart för alla i hennes omgivning att hon hade förändrats. Människor började ta kontakt med henne.

Det här var för drygt tjugo år sedan.

 

I dag har hon hjälpt tusentals människor med sin metod "The Work". Hon heter Byron Katie.

 

Jag har i höst låtit mig inspireras av denna kvinnas böcker "Älska livet som det är" (2002) och "Behöver jag din kärlek?" (2005). Ännu vet jag inte om jag håller med om allt hon säger, och somt förstår jag inte, men mycket - det mesta - är alldeles otroligt avväpnande. Det handlar egentligen inte om något försök till ytligt positivt tänkande - hon säger att man aldrig själv kan släppa en negativ tanke, det är tanken som måste släppa en - utan snarare om att få syn på sina negativa tankar på ett klarare sätt, vilket gör att de luckras upp. Handlar det så om ens självbild, om relationsproblem, våldtäkter, sjukdom, ett barns död eller något annat.

 

Det som ger "The Work" extra tyngd är just Byron Katies bakgrund av djup bitterhet och resignation. Hon har varit nere på botten, länge, varit på gränsen att ta livet av sig. Det är denna bottenkänning som ökar trovärdigheten i det hon säger.

 

I vårt samhälle i dag är detta med att vara på botten inte precis något som välkomnas. Det finns förväntningar på att det "snabbt ska vända" - gäller det så frågan om svininfluensa, sorg, ekonomiska kriser eller så triviala saker som vädret. Kan man vara ordentligt sjuk utan att det behöver ses som ett problem? Är det tillåtet att inte komma över personliga förluster på några månader? Är det acceptabelt att företag under en tid inte visar ekonomisk tillväxt? Får en månad som november finnas, hur grå som helst, eller "borde" det vara sommar igen?

 

Och hur är det med de svåra kriserna ute i världen? Visst är det bra om det internationella samfundet med sina påtryckningar ibland kan stoppa konkreta våldshandlingar så tidigt som möjligt, men om engagemanget i krigszonerna inte går djupare än så, har någon äkta läkning av såren inte skett. Det finns risk att försöken att snabbt framtvinga fred i så fall kan ha en kontraproduktiv bieffekt, det vill säga: bara kapsla in konflikterna - om freden just tvingas fram, i stället för att skapas av att alla parter i konflikten blir lika mycket hörda. I Sydossetien jäser det ännu under ytan. I Kosovo är samhället inte stabilt. Frånvaro av öppet krig innebär inte alltid en sund fred.

 

Kriser som genast "ska gå över" hinner inte avslöja hela sin innebörd, hela sin inneboende potential. När vi är ensidigt fokuserade på att gå vidare, se framåt, börja om, är vi redan inne i att det "borde" vara på ett annat sätt.

 

Men att leva med den tanken är att inte leva i verkligheten, skulle Byron Katie säga.

 

(Publ. i Vbl med redaktionens rubrik: "Att leva i verkligheten")