När klagan hittar sitt fokus (14-10-09)

I dag onsdag håller Anvias förvaltningsråd möte. Den heta frågan om försäljning av Anvia Telecom väntas komma upp till behandling. Anvias personal utgår från att det kan bli aktuellt med en extra bolagsstämma och har samlat in tusentals fullmakter från aktieägare för att med kraft kunna rösta mot en försäljning då. Oberoende av om det blir en bolagsstämma eller inte, har aktionen visat var personalen och många aktieägare står. Den är ett tecken på engagemang - i sig något som alla bolag med självaktning har nytta av att ta till sig.

 

I förrgår beslöt styrelsen för Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt (HNS) att lägga ner BB i Ekenäs. "För dyrt att bevara", sades det. Men under hela beredningens gång har många höjt ett ramaskri mot det befängda förslaget: här har vi ett BB med specialkompetens, en föregångare i fråga om mjuka metoder och kvinnan i centrum. Avdelningen drar till sig 250 föderskor per år från andra orter. Folk som vill bevara den har skrivit över 400 brev till styrelsemedlemmarna i HNS. Jippon och demonstrationer har ordnats, insändare skrivits. Och Helena Hieta-Heikurainen, en av överläkarna i Ekenäs, säger:


- Vi kommer inte att ge upp!
    

Också efter måndagens beslut upprepar hon:


- Vi ger inte upp.
 
Det är inspirerande med människor som bryr sig, människor som inte visar sitt missnöje bara genom att stilla klaga och sucka, på sin höjd mumla i korridorerna, tala bakom chefernas rygg. När klagan inte är en obestämd frustration utan leder till tydlighet om vad man inte kan acceptera, blir den en befriande kraft. När den hittar sitt fokus och riktas mot möjligheterna till påverkan, förvandlas den från kverulans och butterhet till energi och handling. Så länge människor klagar tillräckligt högljutt och preciserat, lever vi i ett samhälle där saker och ting betyder något, har mening.

 

Jag tror på klagan som en livsbejakande möjlighet. Den som klagar har ännu hopp.

 

Och att klaga blir allt viktigare ju större klyftan mellan beslutsfattarna och folk på ort och ställe är.

 

Men det är svårt, för kommunikationen kan lätt börja skära

sig. Då är vägen inte lång till att man på bägge sidor bara gräver ner sig i sin egen skyttegrav och agerar defensivt i förhållande till varandras argument. Därför är det viktigt att man gör sitt bästa för att skapa en så sund atmosfär kring konflikten som möjligt. Det är till exempel lättare att få mod att klaga om man inte tar motpartens eventuella defensiva attityd personligt, och motparten har lättare att ta emot klagomål om de inte handlar om att hans egentliga avsikter misstänkliggörs.

 

Men i Ekenäs verkar dialogen inte ha fungerat.

 

- Vi är tvungna att rationalisera, sade resultatchefen Jari Petäjä vid HNS (Hbl 8.10.09) kort.

 

Vad då "tvungna"?

 

Ett beslut är alltid ett val.

 

Och ett val styrs av värderingar.

 

Både i Anviafallet och i frågan om BB i Ekenäs verkar det just vara i fråga om värderingarna som perspektiven skiljer sig. Många styrelsemedlemmar förefaller vana att utgå från kalkyler där lösryckt statistik, vinstmaximering, tillväxt och större enheter är centrala bedömningsgrunder, medan de anställda och andra engagerade talar om vikten av god service (korta väntetider, kommunikation på modersmålet, vänlighet i bemötandet), lokala prioriteringar ("österbottniskt ägande") och en känsla av närhet och kvalitet i arbetet ("Här fick jag föda", säger en kvinna som fött sitt andra barn i Ekenäs. "På Barnmorskeinstitutet blev jag förlöst."). Två olika paradigm möts, två helt olika sätt att placera tyngdpunkterna i argumenteringen.  Frågan är vad som ska till för att de ska kunna mötas.

 

Ärendena är ofta mer komplicerade är vad som framkommer i medierna. Det är ingen given sak att endera parten automatiskt har rätt. Men ett samhälle där värderingar som trygghet och självbestämmande tillåts vara viktiga vid beslut är ett samhälle som gynnar tilliten mellan medborgarna. Jag vill leva i ett samhälle där makthavarna inte snabbt bemöter klagomål med uttryck som att "era farhågor är överdrivna", utan som är beredda att utforska farhågorna på allvar. Jag vill ha ett samhälle där de som beslutar inte bara fördjupar sig i papper och utredningar utan också bekantar sig med situationen ute på fältet.

 

Hur många av de som fattade beslutet om Ekenäs har till exempel själva varit med om en förlossning där? Hur många i Anvias styrelse är väl förtrogna med atmosfären bland de anställda och deras vardag? Det låter åtminstone lovande att budskapet om att höga dividender på aktier inte är det viktigaste har tagits på allvar av förvaltningsrådets ordförande Lars Gästgivars (Vbl 8.10.09).

 

Jag har svårt att tänka mig det bolag eller det förvaltningsdistrikt där det inte leder till negativa följder om gräsrötterna känner sig överkörda. Har de råd att förlora sina anställdas tillit?