Om att vara passionerad (12-07-09)

Jag såg en dansk-engelsk-tysk film häromdagen, "Ön i Fågelgatan" (1997), regisserad av Søren Kragh-Jacobsen, utgående från en åtminstone delvis självbiografisk bok av Uri Orlev. Den handlar om en 11-årig judisk pojke som sitter inspärrad i ett judiskt ghetto i Polen under andra världskriget. När hans anhöriga och de andra judarna transporteras därifrån till koncentrationslägret men han själv lyckas gömma sig, ställs hela hans liv på sin spets.

Det som ger honom livskvalitet i den situationen är hoppet: fadern har lovat komma tillbaka och hämta honom. 11-årige Alex har alltså ett motiv för att överleva. Det ger honom förmåga att engagera sig i vissa specifika saker. Bland ruinerna i de delvis söndersprängda byggnaderna i den gamla repslagarfabriken bygger han en repstege för att hitta ett bättre ställe att sova på lite högre upp. Det är inte i resignation han bygger denna stege utan med fokuserad kraft, och när den är klar sprids glädje över hans ansikte, en glädje bland ruiner. Han knyter också engagerat an till en liten vit mus, som blir hans samtalspartner. Och när en svårt sårad annan jude dyker upp, riskerar han mycket för att skaffa medicinsk hjälp till denne.

Handlingar av denna typ blir djupt meningsbärande i en mycket utsatt tillvaro. I sin målmedvetna styrka blir de rentav uttryck för passion - något som man i stunden satsar hela sitt jag på. Passion och meningsfullhet är begrepp som hör ihop. Det är via passionen en människa blir fullt närvarande i nuet och glömmer tid och rum. Det meningsfulla består kanske just i denna glömska, som lyfter in henne i ett sammanhang bortom henne själv, bortom oro och planer om framtiden. I en intervju i Kyrkpressen förra veckan (2.7.09) uttrycker dirigenten Anna-Maria Helsing så tydligt den känsla som en passionerad människa kan förmedla till omgivningen, känslan av att "det här är livet för mig" - är det så fråga om att koka laxsoppa, reparera en bil eller dirigera en orkester.

 - Det kan aldrig bli mer fantastiskt än att man brinner för det man håller på med, säger hon.

På ett plan handlar passion delvis om kamp: det är något man så innerligt vill och önskar och ägnar sig åt. I passionens väsen ligger ändå inte bara ansträngning utan också en lustdimension, som gör att den inte blir för prestationsinriktad och utmattande. Förutsättningen för sann passion är också att man kan vila emellanåt. Energin behöver hitta sin balans för att kunna strömma fritt.

Ändå är det säkert ingen slump att "passion" kan stå både för 'lidelse' och för 'lidande', två ord som etymologiskt hör samman. Det man brinner för kopplas till smärta när livet inte dansar efter ens pipa. Att vara passionerad kräver därför ett visst mod. Att låta sig ryckas med av sin lust för något förutsätter en viss tillit till att man klarar av att eventuellt bli besviken.

Det är inte heller alltför ovanligt att människor i våra dagar med sorg tänker på förmågan att vara passionerad som något ouppnåeligt. Det finns en upplevelse av att gamla passioner har falnat och att det är svårt att hitta något nytt som är verkligt roligt och engagerande.

Deepak Chopra menar i sin bok "Vägen till kärlek" (1997) att detta inte handlar om att något i vår omgivning har gått förlorat utan om att något har blivit hindrat: "Passion falnar inte av sig själv, den blir blockerad", skriver han uppfordrande. Han utmanar sina läsare att i detta fall fråga sig varför de har blockerat den. Han ser till exempel tristess som ett tecken på att man har bedövat sin känsla och tillåter sig att känna mindre. Det leder i sin tur till tröghet, apati och depression. "Jag har inga känslor" är enligt honom liktydigt med "Jag kan inte hitta mina känslor längre".

Men det passionerade sättet att vara är för honom något naturligt, inbyggt i människan. Det är fråga om en energi som inte har något annat syfte än sig själv.

I detta finns också en glädje inympad: det som inte har något annat syfte än sig självt är inte beroende av yttre framgång och bekräftelse. Det är en glädje i att bara uttrycka det man har inom sig.