Kolmodin var det inte (30.5.09)

I dag markeras skolavslutningen på många håll som vanligt med ”Den blomstertid nu kommer”, ibland också omtalad som ”Kolmodins sommarpsalm”. Den har blivit en del av en nödvändig ritual, är en signal på att sommaren kan börja.

I dagens värld med förändringar som bara rusar en i famnen är det hisnande att tänka på att denna sommarpsalm sjungits i över 300 år hos oss, till och med i stort sett med liknande ordalydelse. ”Then blomstertijd nu kommer medh lust och fägring stoor”, sjöng folk redan ur 1695 års psalmbok. I själva verket kan man se de varsamma språkliga bearbetningarna som ett tecken på att psalmen har en viss kultstatus: orden är invuxna i oss som sjunger dem, de är inte utbytbara utan att något går förlorat.

Och ju mer känt något är, desto mer ringar på vattnet skapar det.

”Den blomstertid” hör till de texter som det har uppstått sägner kring. Det sägs att det var kyrkoherden Israel Kolmodin (1643-1709) som skrev psalmen vid en gammal offerkälla på Gotland. Ja, just där, drygt 30 kilometer från Visby bodde han, och där gick han på sina promenader och lär ofta ha stannat vid Hångers källa, och det måste väl betyda att det var just där han skrev den? Det kan väl var och en tänka ut? Den som reser till Gotland kan på platsen rentav läsa det rakt av på den minnessten som finns vid källan: att det var där psalmen skrevs. Ja, i reklam för platsen sägs det till och med: ”På den här svala, lummiga platsen kan du känna samma lugn och ro som Israel Kolmodin när han skrev de kända raderna.” Som om man rentav visste vad han kände, också! Den där sommardagen i slutet av 1600-talet ...

Det är intressant, detta, hur en psalm börjar leva sitt eget liv – bortom sin egen tillkomst.

Den som vill komma sanningen närmare vinner inget på att svärma kring lummiga källor utan behöver tassa forskningen i spåren, där terrängen är mer oländig och inte så lätt att överblicka. Efter att jag för ett antal år sedan läste Allan Arvastsons ”Imitation och förnyelse. Psalmhistoriska studier” (1971) har jag blivit övertygad om att ”Den blomstertid” inte är skriven på Gotland, ja, knappast ens av Kolmodin själv.  Det är snarast en etablerad myt att ange honom som författare.

I sin argumentation hänvisar psalmforskaren Arvastson bland annat till att psalmen hade gått i tryck redan innan Kolmodin flyttade till Gotland, att hans kompis Jesper Swedberg, som jobbade med 1695 års psalmbok, inte nämner något om författaren och att Kolmodins namn från början – 35 år efter textens tillkomst! – förknippades med psalmen som en ren och skär gissning, bara.

När jag på 80-talet var anställd som redaktionssekreterare för den då nya psalmboken, kom det att bli min uppgift att jobba med källhänvisningarna till psalmtexterna. På den tiden var jag inte mogen att stryka Kolmodins namn, också om jag satte ett frågetecken efteråt, men redaktionskommittén för finska psalmboken har varit modigare i sina anvisningar i den finska psalmboken och skriver bara, utifrån det man vet, att författaren är okänd.

Vilket ju är så mycket tristare, förstås. Ur berättelsens synvinkel.

Ur berättelsens synvinkel är det sannolika, möjliga, ofta mer spännande än det vi kan berätta om verkligheten. Om verkligheten vet vi inte så mycket, men om vi vadar ut i det tänkbaras vatten, kan vi kanske drista oss att påstå lite mer, och då börjar berättelsen leva.

Trots Arvastsons forskning lever berättelsen om ”Den blomstertid” friskt vidare, och nya Gotlandsresenärer besöker årligen den där speciella källan en bit från Visby. Ibland är myten så kär att vi inte vill kasta den över bord.

Men med eller utan myt har vi förhoppningsvis sommar nu. Ifall psalmen är sjungen.

För kan egentligen sommaren börja på allvar innan vi har nämnt dem alla: ”den blida solen”, ”de rika örtesängarna”, ”de mångahanda ljuden” och de andra hopplöst urmodiga och ursinnigt tidlösa formuleringarna?