Om att diska (25.04.09)

Livet består långa sträckor av dessa små ting och verksamheter som ofta kan kännas bara som obehövligheter och transportsträckor mellan andra viktiga aktiviteter. Till dem hör disken. Disken är den icke-attraktiva delen av det som har med ätandet att göra. Den är ett nödvändigt rutinjobb som ska ”fixas undan”. Den är något som kräver en viss tid av oss, oberoende av vad vi annars har för handen. Disken är lågstatusgöra och något som upprepas dag för dag i en oändlig ström där det rendiskade ständigt ersätts av nya, smutsiga kärl. Vi blir aldrig färdiga med att diska.
 
Att diska är att vara jordnära, tålmodig och disciplinerad. ”Tvånget” att diska triggar vårt behov av att tycka att saker borde vara annorlunda än vad de är. Vem har inte önskat att disken redan vore undanstökad, att någon annan skulle sköta den eller att den oändliga strömmen av nya kärl i diskhon någon gång skulle upphöra så att man fick ägna sig åt något vettigare, mer innovativt? Varför skulle vi annars ha engångskärl, diskmaskiner och konflikter kring diskandet?

Bort med disken. Fram med livet – det spännande, dynamiska liv som vi väl alla längtar efter att leva.

Men att hela tiden vara på väg till något annat, något bättre – vad händer om vi gör det till en generell livsattityd? Kommer vi någonsin att alls hitta det vi då söker?
 
Varför inte vända på perspektivet lite grann?

Att hitta livskvalitet handlar inte sällan om förmåga att byta fokus. Vad händer om vi till exempel börjar tänka oss att det finns ett levande också i diskandet, om vi börjar odla inställningen att upptäcka och utforska det som normalt bara hör till det som snabbt ska ilas förbi?

Finns det alltså något i diskandet som kan ge ett tilläggsvärde, vara något mer än bara det man gör innan något annat? Inte längre tänka: ”Sen när jag har diskat ska jag ...” Utan: ”Nu medan jag diskar kan jag ... ”

Nu medan jag diskar kan jag få en sensuell upplevelse: känslan av det mjuka vattnet mot huden, ljudet av borsten mot tallrikarna, upplevelsen av de vackra färgerna när ljuset faller på diskmedlet som skummar, kanske rentav en doft av citron eller något annat i bubblorna.

Nu medan jag diskar kan jag förankra mig i mig själv. Jag kan fokusera på min andning och lägga märke till hurdan den är i nuet: flämtande eller vilsam, ytlig eller djup, tung eller energigivande.

Och så resten av kroppen: var finns resten av kroppen? Hur är det med fötterna och benen, med ryggen och axlarna och nacken? Är kroppen där i köket eller bär den på stressminnen från dagens tidigare strapatser? Spänner den sig mer än vad som är fysiskt nödvändigt för själva diskandet eller är den spänstig och avslappnad?

Så kan man, om man så vill, använda diskstunden för att utforska kroppen som ett skiftande äventyr, placera den i nuet, hitta hem till den.

Men blir det för ambitiöst, så varför inte släppa allt medvetandegörande och i stället vända på steken: nu medan jag diskar kan jag låta bli att tänka på något särskilt. Jag kan låta hjärnan bete sig precis som den vill. Låta den vila. Eller ta emot de infall den kanske kommer med, när den i sin vila blir oväntat kreativ. Ah, en ny formulering dyker upp. Åh, där har vi problemets lösning. Aha, en alldeles ny idé. Som jag får. Bara av sig själv. Medan jag diskar.

Eller varför inte ta diskningen som en träning i konfliktlösningens ädla konst, ifall man delar hushåll med någon. Om du vill diska ofta men jag mera sällan, hur ofta ska det då diskas hos oss? Om du vill diska genast vi ätit men jag först vill göra något annat, när ska det då diskas? Om du vill ställa tallrikarna med undre sidan mot höger i torkskåpet, och jag tvärtom, hur gör vi då? Förutom i konfliktlösning tränar vi oss då samtidigt i respekten för olikheter, att hantera situationer där det inte finns rätt och fel, utan du och jag.

Lovad vare alltså diskandet, precis när det pågår eller ska pågå. Lovad vare kökets krassa vardag. Lovade vare alla de stunder då det till synes oviktiga skänker en oväntad gåva.