Jantelagen ut ur kroppen (03.04.09)

Jag var i Nykarleby häromkvällen. Ibland är det just i Nykarleby det händer. Och just den här kvällen var det sexhundra personer – Arbisrekord! – som satte sig ner i Stjärnhallen för att lyssna på Mia Törnblom, coach och föreläsare från Stockholm.

Det blev en kväll som man bär med sig efteråt.

Hur bar hon sig egentligen åt, denna Mia, står där på scenen och snackar i två timmar utan paus om självkänsla, detta uttjatade men livsviktiga ämne, och hela Stjärnhallen är gång på gång ett enda leende, eller gungar till av skratt, eller nynnar av igenkännande nickningar eller är blickstilla av allvarliga ögon? Hur bar hon sig åt?

Det starkaste intrycket kanske detta: hur hon utstrålade kärlek till sig själv. Som om där inte fanns någon rädsla för att visa sig – det gällde allt från berättelserna om hur hon en gång i tiden förfalskat checkar, använt knark och sprungit från poliser till en demonstration av sina ”volanger”, det vill säga: extrakilona på magen, en följd av kärleken till chokladtårta. Hur många kan som hon säga att de tycker att de är vackra när de står nakna framför spegeln med alla sina fysiska egenheter?

Så har det inte alltid varit ens för henne.

För tretton år sedan spydde hon då hon såg på sig själv i spegeln.

Förändring är möjlig.

Det behövde hon inte säga.

Det märktes.

Numera klarar hon till och med av att skämta om sina tillkortakommanden på ett ömsint sätt.

Det var avväpnande.

Jag, som har en viss läggning åt det kritiska hållet, kunde under kvällen i Nykarleby märka att jag plötsligt genomfors av en varm generositet mot denna människa, som jag aldrig mött förut.

Och så detta: hur hon med sina uttryckssätt lyckades drabba en bortom intellektet, så att man såg: ”oj då, här och här och här har jag verkligen svårt att godkänna mig själv”, ”på den och den punkten nedvärderar jag ju faktiskt mig själv”. Jantelagen – ”du ska inte tro att du är något” – så självklar i kroppen många gånger.

Och så denna befrielse: vi är ju alla bara människor.

Det kan vi skratta åt tillsammans. Och så: klapp i händerna: ”det och det gjorde jag bra”. Lära sig svara på komplimanger med orden: ”Du har alldeles rätt.”

Mia Törnblom använder sina egna erfarenheter, både framgångar och misslyckanden, för att belysa sitt budskap: ”Jag är en härlig skit och gör så gott jag kan och det räcker.” ”Också solen har fläckar.” ”Det är klart jag kommer att göra misstag – men då kommer jag att lära mig något och jag har dessutom samma värde ändå.”

Att bryta mot Jantelagen är enligt Mia Törnblom inte att ta något av någon annan. Den som uppfattar sig själv som generös, kreativ, spontan och modig gör inte en annan människa mindre generös, kreativ, spontan och modig.

Varför hukar vi oss, alltså?

Det handlar om att våga balansera insikten om sina brister med glädje över sina starka sidor. Och att kunna förlåta sig själv för att man alla gånger kanske inte insett konsekvenserna av sina handlingar på förhand eller för att man inte haft krafter till ett annat sätt att bete sig vid ett givet tillfälle. Bara genom att förlåta sig själv kan man ta hand om det som sker i nuet och i framtiden.

Det händer alltså att en vanlig Arbiskväll liksom kan knocka en i huvudet litet grann och vidga livsutrymmet. Ner med Jantelagen. Fram med självrespekten.

Inte bara med ord utan så att det känns i kroppen.

Så var det i Nykarleby häromkvällen.