Förväntningar (25.2.09)

Samma dag Aino-Kaisa Saarinen vinner VM-guld, under VM:s första dag, frågar journalisterna henne:

– Blir du nu VM-drottning?

I mina öron är det en dåraktig fråga. I stället för att glädjas över den seger Saarinen just har vunnit riktar journalisterna omedelbart sina blickar mot framtiden. Om man tar deras fråga på allvar och kanske hårdrar den litet, kan man uppfatta den så här: ”Vi vill ha fler guld, fler guld, och tala om för oss på förhand om du kommer att vinna dem!”

Det är mer än självklart att Saarinen inte kan svara på frågan. I värsta fall ökar den bara pressen så att den får en kontraproduktiv effekt och minskar på hennes energi. Nu knep hon ju ett brons i alla fall ett par dagar senare men journalisterna väntar fortfarande på ”bara några medaljer” till, innan hon kan krönas till drottning.

Är glädjen aldrig nog?

Sportjournalistiken har ett enormt behov av hjältar: varje seger vittnar om en potentiell hjälte, av vilken man kan förvänta sig nästan vad som helst. En hjälte ska dagligen prestera optimalt. Och det som inte är perfekt blir ett nesligt misslyckande, något som måste ”förklaras”.

Den rollen fick Virpi Kuitunen genast då Saarinen vann.

– Kan du resa dig ur misslyckandet? frågade man. Kan du bli VM-drottning i alla fall?

Si, det är det enda som gäller i idrottens värld. Att göra sitt bästa räcker inte; man måste vara bäst.

Inom politiken råder närmast motsatta förväntningar: inte överdrivet optimistiska, utan förväntningar om misslyckande. När Obama har varit president i USA i en vecka, intervjuar Hufvudstadsbladet en Mellanösternexpert om Obamas möjligheter att lappa relationerna till den muslimska världen (Hbl 28.1.09). Experten, Rime Allaf i London, pekar på misstag som Obama gjort i en intervju i en arabisk tv-kanal – och lyfter samtidigt fram Obamas försök att närma sig Iran som ”väldigt positivt”.

Men vad gör Hufvudstadsbladet? Jo, de fokuserar i rubriker och ingresser enbart på det negativa: ”Inget hopp om ny Mellanösternpolitik”, sägs det i en rubrik – vilket inte egentligen har sagts i intervjun. Allaf har bara betonat omöjligheten i att ”i det här skedet” och ”än så länge” dra långtgående slutsatser. Han talar om att man måste vänta med att tala om förändring tills Obamas ord lett till konkreta handlingar. Visst! Och Hufvudstadsbladet vinklar det i sin puff: ”Det nya USA hittills bara retorik.”

Det låter som om signalen var: ”Här tänker vi inte börja hoppas, minsann.”

Men vad kan man egentligen annat vänta sig – efter att Obama varit en vecka (!) på presidentposten? Hur ska man kunna bedöma hans handlingskapacitet på så kort tid? Varför så snabbt dra så långtgående slutsatser?

Med detta vill jag inte nödvändigtvis hävda motsatsen: att Obama kommer att lyckas. Vad vet vi om det, just nu? Min poäng gäller däremot själva behovet att bedöma framtiden i ett så tidigt skede av en process.

Inom idrotten kan hoppet om att en person ska upprepa sin framgång snabbt väckas till liv, och förväntningarna med det. Inom politiken är besvikelserna djupare och framgången mer svårfångad, tilliten mer trängd, så där kopplar autopiloten inom oss lätt in misströstan och söker efter tecken på svekfullhet (”tomma ord”, ”bara retorik”). När hoppet inte väcks så lätt, regerar cynismen med stadig hand.

Alternativet?

Ett öppet sinne. Att låta framtiden vara odefinierad, att befria den både från våra förväntningar och från vår misstro, att stå ut med det ovissa, låta det kommande tala för sig självt, sedan när det kommer. Bemöda sig om att ta emot det, sådant det kommer.

Alternativet till cynism är inte fromma förhoppningar, byggda bara på vår längtan. Utan verklighetsförankring finns det inget hopp.

Hoppet stärks i själva verket av ett rejält fotfäste i nuet. Det som kan skapa förutsättningar för förändring i Obamas fall – förutsatt att hans ord inte är bara retorik – är hans betoning av problemens svårighetsgrad: ”De är allvarliga och de är många.” Det är bara den som är medveten om hindren i nuet som kan skapa de visioner som behövs för att ta sig över dem.

Så är krass realism och sund hoppfullhet sammantvinnade med varandra.

De politiska problemen möter vi dagligen via massmedierna – kanske vår tid för balansens skull här just behöver starkare visioner av hopp. Inom idrotten är det snarare tvärtom: de orimliga förväntningarna behöver trappas ner, realismen bli starkare. Det skulle också underminera behovet av dopning och annan forcerad prestationshets. Vad gömmer sig egentligen i behovet att inom idrotten hoppas på mer än vad som rimligen kan infrias?

Kan det rentav vara så att besvikelsen inom politiken skapar behov av extra starka motvikter på andra livsområden? Är det så att det att vi vill för litet inom ett område bidrar till att vi vill för mycket inom något annat?